Min förlossning

Det har verkligen tagit mig tid att komma till den punkt att faktiskt skriva min förlossningsberättelse. Lovet som tvåbarnsföräldrar och husägare får verkligen undan kan jag tala om. Men jag vill ändå få ner den i skrift för att själv också kunna få tillbaka.

Den 12 april kl 07.30 hade vi tid på förlossningen för igångsättning på grund av mitt illamående. Efter som att vi sovit hemma hos mina föräldrar körde pappa oss till förlossningen så vi skulle slippa ha en bil parkerad på sjukhuset. Det var en väldigt konstig känsla att komma till förlossningen utan att känna några värkar eller liknande och veta att idag, om det inte tog för lång tid, skulle vi få vårt andra barn. Vi ringde på dörren och ganska direkt kom en undersköterska och öppnade och släppte in oss. Vi blev visade till receptionen där en barnmorska väntade för att skriva in oss. Jag fick visa leg och ställa mig på vågen. Efter det blev vi visade till ett rum där det togs blodtryck och kopplades ctg. 



Vid 08.30 kom nästa barnmorska och undersköterska in för att starta själva igångsätrningen. Det var bestämt att de skulle börja med att ta hål på hinnorna, vilket de gjorde. De satte även en pvk i handryggen. Sen fick vi förklarat att nu avvaktar vi ca en timme för att se om värkarna kommer igång av sig själv annars kopplas det värkstimulerande dropp. Timmen gick och jag kände fortfarande ingenting så vid 10.00 kopplades droppet på och var 20e minut höjde de takten. Vid 11.00 började jag känna lite värkar, väldigt hanterbara och lätta att andas igenom. Här passade jag även på att äta lite lunch utifall att det inte skulle bli tid till det sen. 

Vid 12.00 kom barnmorskan in igen för att undersöka om det hänt något. Värkarna var fortfarande fullt hanterbara och jag kände att jag hade kontroll över situationen. Jag var då öppen 3 cm. Med andra ord en bra bit kvar. Men eftersom jag kände att det fick så bra så gjorde det inget och jag kände ju att det hela var väldigt hanterbart. Jag trivdes bäst med att sitta på pilatesbollen och guppa lite långsamt. Vid 12.30 började det göra lite mer ont och då var jag om att få testa badet. Så vid 13.00 klev jag ner i badet. Här började jag få mer och mer ont och även kortare paus mellan värkarna. Badet var inget för mig, jag upplevde att badkaret var alldeles för litet och jag kände mig bara instängd. Så vid 13.15 var jag på väg upp ur badet igen. I och med att värkarna nu började komma så tätt och föra så ont tog det ett tag att torka mig och få på mig kläder igen. Vid 13.45 var vi tillbaka på rummet och jag bad då om att få en eda, barnmorskan ville undersöka mig igen innan och jag var fortfarande öppen 3 cm. 

Det bestämdes att jag skulle få en eda för att orka med eftersom det verkade vara långt kvar. Narkosen kontaktades och skulle komma men just då stod de lite upptagna så det skulle dröja en stund. Här får jag panik över att det gör så ont och jag får heller ingen direkt paus mellan värkarna. Undersköterskan kopplar på lustgasen så att jag kanske ska då lite avlastning. Det hjälper lite och tar bort den värsta udden samtidigt som jag får något att koncentrera mig på. Jag hinner knappt sluta andas lustgas innan nästa värk kommer och jag håller krampaktigt i masken. 14.15 kommer narkosen och även  personalen som ska ta över och ha hand om oss under kvällen. Jag tittar knappt upp och svarar bara på det absolut nödvändigaste. Det är jag och lustgasen. 

De lägger mig på sidan och gör iordning för edan. Samtidigt tror jag att jag börjat känna lite tryck neråt men är inte helt säker och jag vill inte störa medan de håller på med edan för jag kände verkligen att jag behövde smärtlindeingen. Vid 14.30 är edan på plats och de ska precis spruta in testdosen. Då lycka jag få ur mig att jag nog känner lite tryck neråt. De säger att de ska hjälpa mig att komma runt på rygg för att undersöka om jag öppnar mig nå mer. Riktigt så långt hinner vi inte. Medan jag fortfarande ligger på sidan får jag ordentliga krystvärkar och utan att själv hjälpa till krystar kroppen för fullt. Jag hör en av personalen utbrista "nu kommer bebisen". Då blev det fart för att få runt mig på rygg och in i mitten av sängen. Nättrosorna klipptes av och 14.37 föddes vår älskade Agnes. 



Hon skrek direkt och jag fick genast upp henne på bröstet. Det tog dock några minuter för mig att fatta att det liksom var klart nu. Hela kroppen skämde och det kändes som att jag skulle frysa ihjäl. Jag fick varma täcken över oss och varma långa strumpor. Sakta men säkert släppte spänningarna och jag skakade mindre och mindre. Jag hade fått två mindre bristningar som syddes innan vi lämnades ensamma för att få bekanta oss med Agnes. Hon tog bröstet direkt och vi satt bara och tittade på henne. En stund senare kom de in med finfika till oss och det var så gott och mitt illamående var som bortblåst.