Äntligen en cvk

I morse rullades jag i sängen från avdelningen till Iva där läkare och sjuksköterska väntade på mig. Det var nämligen äntligen dags för mig att få en cvk (central venkateter). Egentligen är det ju inget att se fram emot att få en cvk, det betyder ju ändå att man är rätt dålig. Men så som jag har mått på sista tiden har jag verkligen varit i behov av näringsdropp. De har försökt ge mig näringsdropp i pvk men det har mina kärl tyvärr inte klarat av. Därför känns det ändå väldigt skönt att få den här cvkn, min kropp behöver näring och jag känner redan nu skillnad. Ikväll hade jag för första gången på 6 veckor  något som liknade aptit. Jag hoppas detta ska hjälpa min kropp att återhämta sig och att det ska göra så att jag snart mår bättre och kan få vara hemma.