Linda Cathrine

1 år

Idag för ett år sedan fick vi veta att jag var gravid. Som vi hade längtat! Men det tog ett tag innan vi helt vågade tro på att det var sant, lite tror jag för att psyket behövde skydda sig om det var så att det inte skulle gå bra. Nu sitter jag här med vår snart fyra (!) månaders bebis och är så tacksam över detta mirakel. Jag älskar att vara mamma till denna lilla underbara människa och det ska bli så underbart att se honom växa upp. 



Förlossningsberättelse del 2
Här kan ni läsa del 1.
 
När vi kom in till förlossningen på måndagskvällen den 7/11 fick vi först komma in i ett mottagningsrum där det kopplade CTG och tog blodtryck. Återigen hade jag högt blodtryck och även protein i urinen. De bestämmer att vi ska få stanna kvar samt att de tar en del prover för eventuell havandeskapsförgiftning. Vi får komma in på en sov sal och jag får återigen en sovdos för att kunna få någon timmes sömn under natten. Vi får också veta att dagen efter kommer de ta vattnet för att få lite mer fart på det hela och nu skulle vi inte behöva åka hem något mer utan bebis. Jag var ju rätt uppgiven vid det här laget att min kropp inte riktigt ville sammarbeta men blev genast bättre till mods när jag insåg att det fanns ett slut. Jag lyckas slumra till lite men efter någon timme vaknar jag och fryser något otroligt, hela jag skakar. Så jag får två täcken till samt att de kolla så att jag inte har någon feber. Troligen började jag frysa så för att kroppen slappnade av lite.
 
På morgonen kopplas nytt CTG och de tar även nytt blodtryck, som fortfarande är högt. Under natten har jag öppnat mig från 2 cm till 3-4 cm. Även om det inte gick fort så var det ändå skönt att det hände något och det gjorde det lite lättare att hantera värkarna. Vi får byta rum till ett förlossningsrum och jag passar på att ta en lång varm dusch. Vid 10 tar de hål på hinnorna och vattnet går. Jag känner nästan genast när vattnet går att värkarna förändras och bli intensivare så här får jag testa lustgas. Jag tyckte väl inte direkt att det hade någon effekt mot smärtan men eftersom man måste räkna hur man andas och så så gjorde det att jag hade något att fokusera på. Men värkarna kom nästan helt utan avbrott och jag kände att jag inte skulle klara av det så länge till. Jag blir undersökt igen och är nu öppen 4 cm så vi bestämmer att jag vill ha en EDA. De förbereder med dropp och nya prover eftersom mina tidigare prover variut påverkade och narkosläkaren då ville veta hur det såg ut nu innan jag fick en EDA. Dessa prover såg bra ut och narkosläkaren kommer ganska omgående. Hr är jag så borta av de intensiva värkarna tt jag inte riktigt är medveten om allt läkaren gör. Barnmorskan och John hjälper mig att lägga mig i den postion jag behöver vara för att läkaren ska kunna sticka mig i ryggen. Allt går väldigt fort och msidigt och jag märker knappt när han sticker mig i ryggen. Här blir John ivägskickad för att äta lunch eftersom de nu ska följa mitt blodtryck en stund. När John kommer tillbaka är jag som en ny människa då behövningen tar väldigt bra. Jag kan fortfarande känna varje värk men de gör inte alls ont utan det är mer som ett tryck. Jag kan nu börja röra lite på mig och får in en pilatesboll att sitta på. Vid 14-tiden byter de personal till kvällspersonalen och vi får en barnmorska som heter Sandra och en undersköterska som heter Ylva. Jag blir undersökt och är nu öppen 5 cm. Eftersom EDAn tar så bra så får jag här chansenatt samla lite krafter.
 
Vid 16-tiden ber jag om att få gå och kissa men känner att jag verkligen inte kan låta bli att krysta och får därför komma tillbaka till rummet och blir undersökt igen och nu är jag öppen 10 cm, odck har bebis inte riktigt sjunkit ner ännu så det är inte riktigt dags att börja krysta. Jag får testa lite olika ställningar för att se om bebis sjunker ner. 18.15 börjar jag aktivt krysta och då kommer även en till barnmorska in i rummet för att assistera. Bebisens huvud ville inte riktigt sammarbeta så vid två värkar hjälper de till med yttrepess för att riktigt få ner huvudet. Jag känner att jag verkligen har kraft att ta i och jag får otroligt bra stöd både från John och personalen, de peppar på när jag krystar och ser till att jag dricker lite mellan värkarna för att orka.
 
18.41 födds vårt lilla mirakel med navelstängen ett varv runt halsen och ett varv runt kroppen, men det tar bara någon sekund innan han skriker ordentligt. De ger honom k-vitamin och efter nån minut får jag upp honom på bröstet. Här är jag så lycklig och lättad över att allt gått bra att jag inte riktigt kan beskirva det. Allt som jag var rädd och orolig för innan slapp vi och ut kom en underbar liten bebis.
 
 
 
Moderkakan kommer ut efter ca en kvart och jag blöder knappt nämnvärt. Jag fick lite bristiningar som behövdes sys. Hela tiden får jag ha Ludvig på bröstet och jag känner knappt när de syr eller lägger bedövning. Jag är så upptagen med att hålla om min efterlängtade bebis som i mina ögon är helt perfekt. När de är klara får vi in fika och blir sedan lämnade för att i lugn och ro få bekanta oss lite med vår bebis. Han tar genast bröstet fint och ammar hela tiden medan vi fikar. Känslorna i den här stunden går inte att beskriva. Det som vi längtat efter så länge är nu verklighet.
 
Innan vi får åka upp på BB ska jag försöka kissa men det går verkligen inte. Så de kollar med bladerscan hur mycket som finns i blåsan och den visar på över 1 liter, så jag får kateter som ska sitta kvar i några dygn. Strax efter 22 kommer vi upp till BB.
 
Jag upplevde min förlossning som väldigt bra och jag r så otorligt nöjd med hur allt gick, även om latensfasen var lång och jobbig och jag där och då tvivlade på mig själv så känner jag ändå inte att det är något jag vill ändra på. Jag slapp verkligen allt det jag varit orolig för, meckit vatten, sugklocka och snitt, och vi fick en så under bar liten son som vi älskar så otroligt mycket.
Förlossningsberättelse del 1
Torsdagen den 3/11 bestämde jag mig för att dagen efter skulle jag minsan baka hela dagen, mest för att få tiden att gå. Jag köpte ingredienser och tänkte ut vad jag skulle baka. På fredag morgon när jag vakande kände jag lite molande värk i magen samt att jag även hade blodblandade flytningar. Genast blev jag ganska pirrig och hoppades verkligen att något var på gång. Jag ringde också min barnmorska för att kolla så att jag inte behövde åka in för någon kontroll eller så. Hon sa att det var bara att vänta och hoppas på att det verkligen drog igång nu. Jag bestämmer mig för att jag ändå tänker baka all det där som jag tänkt och hoppas på att det drar igång det hela. Jag har molande värk hela dagen och några episoder med kraftigare smärta men inget som jag direkt kunde kalla för verkar. Dagen resulterade i bröd, lussebullar, hallongrottor, dumlekakor och macarons.
 
På natten får jag vad som mer liknar värkar men det kommer inte särskilt ofta coh absolut inte regelbundet. Jag sover bara korta stunder åt gånngen och går därför upp titidg med John som ska iväg och jaga. Vi betsämmer att det är lika bra att han åker då jag känner att det inte alls är nära och han är ju inte långt bort om han skulle behöva komma hem. Jag försöker fördriva tiden under dagen med att titta på serier och annat som får tiden att gå. Värkarna kommer tättare och tättare men inte speciellt regelbundet, dock håller de i sig ganska länge. Iblnad är det bara några minuter emellan men sen kan det gå upp emot en kvart. När John kommer hem försöker jag äta lite men har inte direkt någon aptit. Jag testar att sita i duschen en stund för att få kroppen att slapna av och det hjälper lite. På kvällen bestämmer vi därför att åka hem till mamma och pappa och låna deras badkar. Vid den här tiden hade jag för det mesta ca 3 värkar på 10 minuter. Att bada var så otroligt skönt och jag ligger bra länge där i vattnet. Under denna tid glesas värkarna ut och kommer mer sällan. Dock börjar jag bli väldigt trött i ryggen och ringer därför ändå till förlossningen. De tror inte riktigt att något har hänt men eftersom jag sovit dåligt så erbjuder de att jag kan få komma in och få en sovdos.
 
Väl på förlossningen får vi komma in på ett undersökningsrum och de kopplar CTG och tar blodtryck. Mitt blodtryck var då ganska högt. CTGn visar också att bebisens puls är lite väl åt det höga hållet. Detta gjorde att de ville ha mig uppkopplad en längre stund. Här var det riktigt jobbigt att ligga stilla. Jag var då bara öppen 1 cm. Men eftersom jag hade högtblodtryck ville de inte skicka hem mig med sovdos utan vi fick stanna kvar. De visade in oss på ett förlossningsrum och tog lite prover samt kopplade ny CTG. Men denna gång fick jag trådlösa dosor vilket gjorde att jag kunde vara uppe och gå. Efter en stund kom de in med en så kallad sovdos, som är en kombination av smärtstillande och värkhämmande. Efter ca 15-30 minuter känner jag hur jag kan slappna av mer och kan lägga mig i sängen och sova. Jag får nog ändå sova upp emot 60 minuter åt gången och tycker det är otroligt skönt. På morgonen görs ett nytt CTG som ser bra ut och även mitt blodtryck är bättre. Eftersom värkarna har stannat av och jag fortfarande bara är öppen 1 cm får vi åka hem.
 
 
Under förmiddagen kommer värkarna med ca 15-20 minuters mellanrum och vi vilar mest bara hemma. Under kvällen börjar de återigen komma lite tättare samt göra mer ont. Vi går ut med Frans på en längre promenad i m´örkret och det går inte så fort för mig men det var ändå skönt att komma ut i friska luften. Under natten sover jag knappt, så på morgonen ringer jag återigen till förlossningen för att se om jag kanske kan få en till sovdos då jag inte tror att det direkt hänt något. De ber mig komma in för kontroll. Under natten har det snöat riktigt ordentligt och ganska snabbt på E18 hamnar vi i en bilkö. Men tur för vår del så olyckan på andra sidan räcket och det rullar ändå på för oss. Inne på förlossningen blir det samma procedur som på lördagskvällen. CTG ovh blodtryck, denna gång ser allt bra ut och jag är nu öppen 2 cm. Vilket betyder att jag fortfarande inte är i aktiv förlossning, så denna gång får jag en sovdos att ta med mig hem. Även på vägen hem ser vi en olycka med stillastånde kö men även denna gång påverkar det inte oss så mycket och vi slipper stå stilla på E18. John bestämmer sig för att jobba hemifrån när vi kommer hem och jag går och lägger mig hoppfull om att jag kommer få samma effekt av denna sovdos som den förra. Så blir inte riktigt fallet men jag får i alla fall slumra korta perioder några timmar. Strax efter lunch kan jag inte längre ligga kvar i sängen utan förflyttar mig till soffan istället. Nu böörjar värkarna återigen komma lite tätare och det gör ondare och ondare men samtidigt känner jag att det inte händer så mycket. På kvällen är hela jag trött och jag börjar känna mig ganska uppgiven på att ajg skulle klara av det här. Jag hade ändå förväntat mig att det skulle ta lång tid men jag började tvivla på mig själv. Så jag ringde återigen till förlossningen och förklarade läget, att jag var helt slut i kroppen men att jag inte trodde att det skulle ha hänt något. Jag tror hon hörde att jag var ganska uppgiven för hon tyckte vi skulle komma in för kontroll och så skulle de se vad de kunde gör för att hjälpa mig. Så återigen satte vi oss i bilen och åkte in mot Västerås.