Linda Cathrine

Förlossningsberättelse del 1
Torsdagen den 3/11 bestämde jag mig för att dagen efter skulle jag minsan baka hela dagen, mest för att få tiden att gå. Jag köpte ingredienser och tänkte ut vad jag skulle baka. På fredag morgon när jag vakande kände jag lite molande värk i magen samt att jag även hade blodblandade flytningar. Genast blev jag ganska pirrig och hoppades verkligen att något var på gång. Jag ringde också min barnmorska för att kolla så att jag inte behövde åka in för någon kontroll eller så. Hon sa att det var bara att vänta och hoppas på att det verkligen drog igång nu. Jag bestämmer mig för att jag ändå tänker baka all det där som jag tänkt och hoppas på att det drar igång det hela. Jag har molande värk hela dagen och några episoder med kraftigare smärta men inget som jag direkt kunde kalla för verkar. Dagen resulterade i bröd, lussebullar, hallongrottor, dumlekakor och macarons.
 
På natten får jag vad som mer liknar värkar men det kommer inte särskilt ofta coh absolut inte regelbundet. Jag sover bara korta stunder åt gånngen och går därför upp titidg med John som ska iväg och jaga. Vi betsämmer att det är lika bra att han åker då jag känner att det inte alls är nära och han är ju inte långt bort om han skulle behöva komma hem. Jag försöker fördriva tiden under dagen med att titta på serier och annat som får tiden att gå. Värkarna kommer tättare och tättare men inte speciellt regelbundet, dock håller de i sig ganska länge. Iblnad är det bara några minuter emellan men sen kan det gå upp emot en kvart. När John kommer hem försöker jag äta lite men har inte direkt någon aptit. Jag testar att sita i duschen en stund för att få kroppen att slapna av och det hjälper lite. På kvällen bestämmer vi därför att åka hem till mamma och pappa och låna deras badkar. Vid den här tiden hade jag för det mesta ca 3 värkar på 10 minuter. Att bada var så otroligt skönt och jag ligger bra länge där i vattnet. Under denna tid glesas värkarna ut och kommer mer sällan. Dock börjar jag bli väldigt trött i ryggen och ringer därför ändå till förlossningen. De tror inte riktigt att något har hänt men eftersom jag sovit dåligt så erbjuder de att jag kan få komma in och få en sovdos.
 
Väl på förlossningen får vi komma in på ett undersökningsrum och de kopplar CTG och tar blodtryck. Mitt blodtryck var då ganska högt. CTGn visar också att bebisens puls är lite väl åt det höga hållet. Detta gjorde att de ville ha mig uppkopplad en längre stund. Här var det riktigt jobbigt att ligga stilla. Jag var då bara öppen 1 cm. Men eftersom jag hade högtblodtryck ville de inte skicka hem mig med sovdos utan vi fick stanna kvar. De visade in oss på ett förlossningsrum och tog lite prover samt kopplade ny CTG. Men denna gång fick jag trådlösa dosor vilket gjorde att jag kunde vara uppe och gå. Efter en stund kom de in med en så kallad sovdos, som är en kombination av smärtstillande och värkhämmande. Efter ca 15-30 minuter känner jag hur jag kan slappna av mer och kan lägga mig i sängen och sova. Jag får nog ändå sova upp emot 60 minuter åt gången och tycker det är otroligt skönt. På morgonen görs ett nytt CTG som ser bra ut och även mitt blodtryck är bättre. Eftersom värkarna har stannat av och jag fortfarande bara är öppen 1 cm får vi åka hem.
 
 
Under förmiddagen kommer värkarna med ca 15-20 minuters mellanrum och vi vilar mest bara hemma. Under kvällen börjar de återigen komma lite tättare samt göra mer ont. Vi går ut med Frans på en längre promenad i m´örkret och det går inte så fort för mig men det var ändå skönt att komma ut i friska luften. Under natten sover jag knappt, så på morgonen ringer jag återigen till förlossningen för att se om jag kanske kan få en till sovdos då jag inte tror att det direkt hänt något. De ber mig komma in för kontroll. Under natten har det snöat riktigt ordentligt och ganska snabbt på E18 hamnar vi i en bilkö. Men tur för vår del så olyckan på andra sidan räcket och det rullar ändå på för oss. Inne på förlossningen blir det samma procedur som på lördagskvällen. CTG ovh blodtryck, denna gång ser allt bra ut och jag är nu öppen 2 cm. Vilket betyder att jag fortfarande inte är i aktiv förlossning, så denna gång får jag en sovdos att ta med mig hem. Även på vägen hem ser vi en olycka med stillastånde kö men även denna gång påverkar det inte oss så mycket och vi slipper stå stilla på E18. John bestämmer sig för att jobba hemifrån när vi kommer hem och jag går och lägger mig hoppfull om att jag kommer få samma effekt av denna sovdos som den förra. Så blir inte riktigt fallet men jag får i alla fall slumra korta perioder några timmar. Strax efter lunch kan jag inte längre ligga kvar i sängen utan förflyttar mig till soffan istället. Nu böörjar värkarna återigen komma lite tätare och det gör ondare och ondare men samtidigt känner jag att det inte händer så mycket. På kvällen är hela jag trött och jag börjar känna mig ganska uppgiven på att ajg skulle klara av det här. Jag hade ändå förväntat mig att det skulle ta lång tid men jag började tvivla på mig själv. Så jag ringde återigen till förlossningen och förklarade läget, att jag var helt slut i kroppen men att jag inte trodde att det skulle ha hänt något. Jag tror hon hörde att jag var ganska uppgiven för hon tyckte vi skulle komma in för kontroll och så skulle de se vad de kunde gör för att hjälpa mig. Så återigen satte vi oss i bilen och åkte in mot Västerås.