Linda Cathrine

Jobbig morgon
Ja det har inte varit den bästa av mornar. Först vill jag säga att jag och min väckarklocka inte alls kommer överrens. Den bestämde sig helt enkelt för att inte ringa denna morgon. Jag stälde klockan på åtta för att jag skulle hinna med en del grejer denna morgon. Men jag vaknar klockan elva utan att ha hört ett pip. Sedan bestämde sig min syster för att okupera datorn. Men nu har jag den i alla fal.

Idag ska jag hem till Johanna för att fira nyårsafton. Jag tror det var så att vi skulle åka och handla klockan två och sedan åka hem till Johanna.



Ha det bra
Inget photoshop
Hur har er dag varit? Själv har jag gjort nästan ingenting, har ändast skrivit klart "min historia" och kollat på film. Det fick bli Narnia häxan och lejonet. Jag älskar verkligen magi i de filmerna, så fantastiskt välgjorda. Jag har dock inte installerat photoshop. Jag har helt enkelt inte orkat leta reda på det.

Just nu kollar jag på Victoria Secret Fashion Show. Som jag antar att rätt många andra ser? Det är verkligen en riktig show. Kul att se. Det måste ligga otroligt mycket jobb bakom för att det ska gå så bra som det gör.



Ha det bra
Min historia

Det är är nog mitt längsta blogginleg någonsin men jag tänkte berätta min historia. Det hela började när jag var åtta år och började på ridskola, Rutbos ridskola utanför Ransta. En gång i veckan red jag i en nybörjar grupp, på lördagar. Jag fick snabbt min favorithäst och jag längtade alltid efter att det skulle bli lördag.

Eftersom denna ridskola inte hade något ridhus slutade lektionerna i mitten på oktober. Min mamma då en annan ridskola som hade ridhus där min syster och jag kunde börja på en gång. Det var en liten ridskola som höll till utanför Dingtuna. Det var här jag ramlade av för första gången. Då åkte min pappa med mig för att köpa en säkerhetsväst, något jag har ridit med ända sedan dess.

Men när den ända ridläraren blev gravid var det dags att byta ridskola igen, denna gång blev det Hamre. Jag vet inte vad det var som gick fel på dessa lektioner men de hade en tendens att sluta med att barnen låg i ena hörnet och hästarna stod i andra. Jag blev för första gången rädd för hästar. Men jag ville ju verkligen inte sluta rida.

Så efter julen tog mamma med mig till några av hennes kompisar som hade barockhästar och där fick jag rida ut med dem. Jag hade aldrig tidigare känt mig så trygg på hästryggen, dessa hästar gjorde precis som de blev tillsagda. Min rädsla var som bortblåst, jag vågade till och med galoppera.

Samma år som jag skulle fylla 10 började jag rida på Hallstahammars ridskola. Här utvecklades jag fort och snart började jag vara med på de små klubbtävlingar som anordnades med jämna mellanrum. Jag började också rida två gånger i veckan.

När jag fyllde tolv år fick jag börja var med i lilla träningsgruppen. Det var tre träningsgrupper totalt, och i dessa var det mer fokus på att utvecklas. Vi hade stalljour och fick tävla på lokala tävlingar en gång per termin på ridskolehästarna. Vi fick även vara med i Wirsbocupen, där mitt lag kom sexa. Vi var bäst av alla lagen från min ridskola.

När jag började sjuan började vi kolla på ponnyer som jag och min syster kunde ha tillsammans. Vi hittade en underbar liten D-ponny, Challe (142,5 cm hög), som vi köpte. Han passade oss perfekt även om han inte var perfekt. Vi lärde oss massor av honom. Våren kom och vi började planera inför sommaren. Det var massor som vi skulle göra, långa uteritter och övernattningar i stallet, tävlingar och kurser som vi skulle åka på.

Men detta förändrades snabbt när jag en kväll var ute och red med en kompis. Challe blev rädd och började skena, jag som red barbacka kunde inte hålla mig kvar på hästryggen och ramlade av framför Challes ben. Det kunde ha gått riktigt illa och det var vad de trådde först. Två ambulanser kom utifall att jag skulle ha fått en rygg eller nackskada. Jag kunde nämligen inte känna min högra underarm. Eftersom jag legat på ett kallt och blött fält hade mina blodkärl dragit ihop sig och jag kunde inte få något smärtstillande. De lastade in mig i ambulansen och körde mig till sjukhuset.

Väl framme kördes jag direkt in i undersöknings rum där de kollade min nacke och rygg. Det kom fram till att det inte var någon fara med dem. Efter det skickades jag upp på röntgen för att kolla vad det var för fel på armen. I korridoren på väg upp till röntgen mötte vi en sjuksköterska från barnkirurgin som äntligen hittade ett blodkärl och kunde sätta en nål i min tumme, så att jag kunde få smärtstillande. Röntgenbilderna visade att min högra överarm var av på två ställen precis ovanför armbågen.

Jag blev genas satt på fasta och schemalagd för operation dagen efter. Operationen gick bra, de satte in en metallplatta med sex skruvar för att hålla ihop det hela. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde när jag vaknade från operationen. I två dygn efter kunde jag inte äta något som var större än en fjärdedels digestivekex, knappt ens det.

Men jag mådde snart bättre och kunde åka hem. Den sista veckan i skolan innan sommarlovet var inte den lättaste och det var en hel del grejer jag inte kunde vara med på. Sommarlovet kom och armen läkte som den skulle. När sommaren var över kunde jag äntligen börja rida igen och det kändes som om jag aldrig lämnat hästryggen.

Hösten gick relativt bra, bara några få problem med armen som fort gick över. Men när vinter kom, kom också mer problem. Challe hade blivit skadad och vi åkte med honom till veterinären där det berättade att han hade korsledsinflammation. Han fick den behandlig han skulle och vi fick ett återbesöksdatum. När vi kom tillbaks hade Challe inte blivit bättre, snarare tvärtom. Det visade sig att det var en kronisk inflammation han hade.

Vi bestämde att han skulle avlivas, för att slippa lida. Enligt veterinären skulle han aldrig bli bra igen och man kunde verkligen se hur ont han hade. Under denna tid hade vi också börjat kolla på en ny häst. Det var nere i Skåne som vi hittade Lexi, ett underbart sto från Holland.



Den 6/4-2006 avlivades Challe och det var en av de värsta dagarna i mitt liv. Långt efter kunde jag inte tänka på honom utan att gråta. Tårarna kom så fort någon bara nämnde hanns namn.

Men livet gick ändå vidare och vi hade Lexi, som gav oss otroligt mycket glädje. Men vi märkte snabbt att vi skulle behöva mycket hjälp med henne, så på hösten samma år flyttade vi till ett annat stall. Stallet ägdes av vår tränare och vi kunde få hjälp av henne när vi än behövde det.

Jag började även hjälpa en kompis i samma stall med hennes häst som hon inte riktigt han med, en dressyrhäst som älskade att hoppa, Ferguson. Jag gick mitt sista år på högstadiet och började oroa mig för vad jag skulle välja inför gymnasiet.

I februari när jag hopptränade med Lexi så gick det inte riktigt som det var tänkt. Efter en kombination började Lexi bocka och jag ramlade av och landade på höften. Jag tyckte inte det var så farligt även om det gjorde lite ont att gå. Men jag satte upp igen och det gjorde inte det minsta ont. Vi kom på kombinationen igen och efteråt hände samma sak. Jag landade återigen på höften och denna gång kunde jag inte gå. När vi kom hem åkte vi till akuten där de tog röntgenbilder på min höft. Men som tur var, var det inget som var skadat och det skickade hem mig med kryckor.

Efter helgen kunde jag gå normalt utan krykorna och i slutet av veckan kunde jag rida igen. Jag skulle då rida Ferguson och vi rida över lite bommar. Men efter en stund snubblade han på en av bommarna och gick omkull.  Jag hamnade under honom med en bom under mitt ben. När Ferguson hade rest sig kunde jag inte röra benet och det kändes precis som när jag bröt armen.

Återigen fick ambulansen komma och hämta mig. På sjukhuset togs det röntgenbilder som visade att benet inte var av och att jag troligtvis bara skadat de ytliga nerverna samt fått en benhinneinflammation. Också denna gång fick jag hoppa på kryckor. Det visade sig sedan att det var en kronisk benhinneinflammation som jag än idag kan känna av.

Efter två månader var benet så pass bra att jag kunde börja rida igen. Det var verkligen härligt! Jag tog det väldigt lugnt i början och hoppade bara små hinder. Men ju mer jag red desto bättre gick det dessutom. Jag och Ferguson hade blivit ett riktigt bra team när det gällde hoppningen.

Två år efter att jag bröt armen hopptränade jag och Ferguson inför en tävling, eller det var så att om det gick bra på den träningen skulle vi få åka och tävla. Så blev det inte, då Ferguson var tittig och jag nervös. Vi skulle hoppa på en volt över ett smalt naturfärgat hinder med orangea koner under. Jag tror inte vi kom bra en enda gång.  Till slut ramlade jag av, men till min förvåning hade jag inte ont någon stans. Jag kommer ihåg att jag tänkte; underbart, det här är första gången som jag ramlar av på två år som jag inte behöver åka till akuten.

Jag satt upp igen, med nytt självförtroende, och red på hindret igen. Denna gång kom vi faktiskt lite bättre. Träningen var inte slut där utan vi gick vidare till några andra hinder som gick bra. När vi på slutet sedan skulle hoppa en bana av alla hindren och kom på det smala naturfärgade hindret igen, ramlade jag av.

Denna gång gick det inte lika bra, jaga hade tagit emot mig med vänster hand. Jag kommer fortfarande ihåg i detalj hur det såg ut. Underarmen var böjd i en nästan 90 graders vinkel. Man behövde inte vara någon läkare för att veta att den var bruten. Återigen blev jag hämtad av ambulansen som rätade ut armen innan de lastade in mig. Jag vet inte om det var morfinen eller just det att armen var rak igen, men det kändes bättre.



På sjukhuset bestämdes det ganska fort att jag behövde opereras och denna gång skulle jag få två märgspikar, en genom vardera ben i underarmen. När jag vaknade från denna operation mådde jag precis som vanligt, för nu hade jag nämligen börjat få medicin mor illamående.

Jag fick gå med gips nästan hela sommaren. Tyvärr hade armen fortfarande inte läkt och jag fick då byta till att ha en plastskena. De var också väldigt noga med att berätta att jag inte fick rida förrän det var läkt.

Efter en idrottslektion i skolan den hösten fick jag plötsligt jätteont i armbågen och jag kunde inte längre böja armen ordentligt. En av märgspikarna hade åkt fel och tryckte nu mot huden på armbågen. Vi kontaktade läkarna och eftersom armen äntligen började vissa framsteg kunde de operera ut spikarna på höstlovet. Under denna tid köpte vi även en till häst, Jackpot, en 12-årig valack som skulle vara en riktig läromästare.

Nu var det bara för mig att vänta på att jag skulle få rida igen och på julafton fick jag det. Armen var fortfarande inte riktigt läkt, så jag var tvungen att vara riktigt försiktigt när jag red. Men eftersom jag hade blivit rädd för att hoppa och nu tänkte rida dressyr i stället var det inga problem. De första månaderna jobbade jag mest på att få tillbaks en bra och balanserad sits.

Ju mer jag red desto säkrare blev jag. På hösten ett år senare började jag hoppa lite smått. Det var otroligt underbart, även om jag var lite nervös. Jag gick väldigt långsamt fram och planerade att det skulle vara lagom för mig att tävla min första 90 cm efter sommaren året därpå.

När våren kom och jag fick mindre att göra i skolan och kunde lägga mer fokus på träningen gjorde jag också stora framsteg. I februari/mars var jag redan uppe på 80 cm men jag ville känna mig riktigt säker innan jag flyttade mitt mål.

Tyvärr fick Lexi en smäll på ena frambenet och vi åkte då med henne till veterinären som gjorde ett ultraljud. Vi blev riktigt glada när vi fick veta att senan inte var skadad utan bara lite svullen och att vi egentligen skulle kunna börja rida igen på en gång. Men eftersom hon var en hopphäst rådde veterinären oss att låta henna vila några veckor, för att vara på den säkra sidan.

Det var nu två år sedan jag bröt armen sist och jag började bli nervös för att det skulle hända en tredje gång. De två andra hade ju trots allt nästan varit på samma dag (den 29 maj 2005 och den 30 maj 2007). Jag bestämde mig för att runt dessa datum skulle jag ta det lugnt med ridningen och inte utsätta mig för några risker.

Den 11 juni åkte jag och Lexi på en hoppkurs för Lotta Björe på Rekasta. Jag såg verkligen fram emot detta jättemycket då min syster tränat en del för henne innan och tyckt hon varit jättebra. Jag var lite nervös när vi började rida men det släppte en bit in på träningen. Både markarbetet och hoppningen gick bra och på slutet skulle jag bara hoppa den lilla banan en gång till för att försöka göra en del grejer lite bättre.

På näst sista hindret stannade Lexi. Eftersom jag var lite förre i språnget kunde jag inte hålla mig kvar på hästryggen och flög över hindret. Jag visste på en gång vad som hänt. Vänster arm var av. Både Lotta och min syster ville inte tro mig när jag sa att de skulle ringa after ambulansen, men när de kom fram till mig och såg hur armen såg ut var det igen som tvekade längre. Det var en kopia av vad som hänt två år tidigare.

Ambulansen kom och även denna gång rätade de ut min arm innan de lastade in mig i ambulansen. Jag blev körd till Uppsalas sjukhus, eftersom det hela hade hänt i Enköping som tillhörde Uppsala. Där kunde de på de nio timmar jag var där konstatera att armen var av. Efter som det var överbefolkat ville de att jag skulle komma tillbaks i början på veckan efter för att opereras. Detta var något som varken min pappa eller jag gick med på, så mitt i natten körde han mig till Västerås sjukhus.

Där fick jag träffa en mycket bra läkare som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på. Eftersom röntgenbilderna från Uppsala inte hade kommit och dessa behövdes för att kunna göra en bedömning skickades jag upp på röntgen. När läkaren sedan fick se dessa sa han att det var bra att vi kommit dit för detta behövdes opereras på en gång.

Efter några få timmars sömn blev jag körd till operationssalarna. Operationen gick bra och de satte in två metallplattor och tolv skruvar. På kvällen kom Jannike och Johanna för att hälsa på mig efter skolavslutningen. Det var otroligt trevligt och jag fick något annat att tänka på.

Nu har det gått 6,5 månader sedan detta hände. Min arm är fortfarande inte läkt och jag har fortfarande ont, inte alltid men tillräkligt ofta. Jag har inte heller fått tillbaks all rörlighet i armen. Varje gång jag träffar en läkare får jag höra att det är bäst om jag aldrig rider igen och i början trodde jag faktiskt att det inte skulle vara så farligt. Men ju längre tid jag är borta från ridningen ju mer vill jag tillbaks.

Nästa läkarbesök är i maj (11 månader efter att det hände), men jag ska inte operera ut plattorna som troligen är orsaken till både smärtan och den förlorade rörligheten förrän nästa höst. Just nu är jag ett stort frågetecken, jag har igen aning om vad som kommer hända.

För att sammanfatta det hela lite:
Två skadade ben
Tre armbrott
Fyra ambulansfärder
Fem genomförda operationer
Och allt detta på lite drygt fyra år.